.

Igår började jag, utan att veta varför tänka på när min farfar dog. 1999 var det om jag inte minns fel.
Vi åkte till något hus vid kyrkogården ungefär en vecka innan begravningen och de av oss som ville fick gå in i ett rum och säga hej då till farfar som låg död där inne.
Jag minns vänterummet och rummet där han låg som om det var igår. Jag minns hur blek han var och att farmor gav honom en puss på kinden. Jag vågade aldrig röra honom.

I ca. ett år efter det kunde jag knappt gå på toa i vårat badrum, jag smög varje gång fram till badkaret för att kolla om farfar låg där.. det var något jag hade fått för mig och jag var rädd. Nu kan jag inte förstå varför, men som barn hade man så konstiga ideér för sig, möjligheten/risken att han hade legat där fanns ju inte.