.

Exakt 6 år sen. Rimbo, klockan 10. Jag och Martina skulle få ta hem våran alldeles egna ponny. En dröm som äntligen gick i uppfyllelse. Istället för att sitta och rida på Ridskoan en gång i veckan skulle vi få rida så mkt vi ville. När vi kom dit skulle vi ta honom från hagen för att direkt köra honom till hans nya hem, Valla Gård. Vi hade köpt en jättefin lädergrimma och prytt den med gosiga ludd över nosen och nacken. Transportskydden vi köpt åkte på och det var dags att lasta. Lilla Viktor ville inte följa med oss till en början, envis som han var. Men tillslut gick han in i transporten och vi åkte hemåt mot Täby. Att få en egen ponny var ingen dröm längre.

Den här hästen har gett mig så himla mycket. Mer än vad jag någonsin först kunde trott. Och man har hört frågan så många gånger "hur kan en häst betyda så mycket?"... Det är galet. 11 år och 11 månader var jag då vi fick honom. Orutinerad och liten, pytteliten. Viktor tog hand om mig. Vi lärde oss under dessa 6 år så galet mycket tillsammans. Utan honom hade jag aldrig kommit dit jag är nu. Jag skulle inte ens vara samma person. Det kanske låter töntigt, men jag har fått en enorm erfararenhet av allt från just ridningen till att kunna ta ansvar över saker och tvingas vara ute i -30 för min ponnys skull.


Min fina fina älskling har betytt allt för mig, jag älskar honom så det gör ont. Det är inte lätt att leva utan honom, men det går. Det finns dagar man tror att man inte ska klara av och det finns dagar som går lättare att leva. Men det finns alltid där i huvudet, och jag blir ständigt påmind om min älskade. Jag kan inte förstå att han är borta, vill inte. Jag kan fortfarande tänka vissa dagar att "nu ska jag nog gå ner och hälsa på Vicke", men så kommer man på att han inte finns där längre. att han vandrat vidare.

Det jag kan glädja mig åt är att han inte har ont längre. Och oavsett hur mitt liv kommer se ut i framtiden kommer han alltid finnas i mitt hjärta. Jag glömmer aldrig och kommer aldrig sluta älska min Viktor.